ja, precis så känner jag mig..
känner mig som världens sämsta mamma, världens sämsta människa, världens sämsta flickvän/sambo!

finns dagar som är topp o andra som är mindre topp.. dagen idag har varit på topp fram till nu, nu rasa allt..
Massa tusen tankar o frågor i mitt huvud.. de bara snurrar runt..


Är ja en sämre mamma än alla andra för att jag "gav upp" amningen så "lätt"?
Men han gick ju faktiskt inte upp i vikt på 2 veckor, så för mig fanns de inget annat än att ge flaska för han skulle öka i vikt, hade liksom inte råd att han skulle gå ner en massa när han bara vägde 2185 gram..
Han va ju så liten o orka inte suga ordentligt.. Men nu, nu skulle jag ju kunna dricka en lättöl o börja pumpa igen för mjölken är inte helt slut de märkte ja, jag kunde pressa fram nån ynka droppe.. eller de e bara dumt mot J att börja amma nu när han ätit flaska ett bra tag o kan de jätte bra?? Han tog ju faktiskt bröstet när jag testa..

Världens sämsta människa, är det jag?
Jag kan inte hjälpa om detta har förändrat mig, jag bestämde inte själv att få ett 10 veckor förtidigt fött barn..
Med allt som hänt o allt jag känt kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag nog förändrats en hel del.. Men ingen, nej INGEN kan förstå vad jag genomgått förutom de mammor som själv fått förtidiga barn..

Att va så sjuk, svår havandeskapsförgiftning, de va ingen höjdare..
Att ligga där o va dålig o veta att man själv inte kunde styra över vad som hände med kroppen, att själv inte kunna påverka bebisen i magen o allt som hör därtill.. Det var bara att så snällt va med på noterna o lita på personalen..

Bara att höra : "Om du var i v 32 skulle vi inte tveka på att förlösa dig nu men eftersom de fortfarande är så tidigt i graviditeten så väntar vi helst ini det längsta" de va ingen hit..
Men inte ens då fatta ja att ja när som helst kunde förlösas..

Och så kom han med akut snitt o lades i kuvös..
Låg där helt mager o hjälplös, ville inte titta på honom ens, han va ju så liten o skör, visste ju inte ens om han skulle överleva.. Ville inte knyta band till honom, för ja tyckte de skulle va bäst om ja inte fäste mig vid honom om de nu skulle hända honom nåt..
Mitt i denna helvetes kaos skulle jag behövt mina vänner, jag har ju verkligen märkt vilka som står där vid vått o torrt..
Och till min stora besvikelse märkte ja att de jag trodde skulle finnas inte fanns..

Visst veckorna o månaderna har gått sen han föddes men allt finns ju kvar imitt huvud i mitt minne inu..
Det lär nog alltid sitta där så alla som säger att:  " Ja men du får ju va glad nu för nu mår han ju bra o allt gick ju bra" dom fattar inte ett dugg!

Jag har inte bett om denna förändringen i mitt liv men om de gör mig till den sämsta människan på jorden så får den göra de, för jag orkar inte med en massa löjligt tjafs, jag har verkligen fått lära mig att livet kan va kort, alldeles för kort.
Jag är evigt tacksam att jag "bara" hade svår havandeskapsförgiftning o slapp krampa för bara gud vet hur det hade gått då..

Känns som jag inte räcker till som mamma, flickvän/sambo eller som människa överhuvudtaget!


Jag orkar inte hålla på o klödda som en fjortis med vänskap o sånt utan tiden utvisar vilka ens äkta vänner är!

Det finns inte nån sorts förhållande som håller om det bara är den ena som ska hålla på o anstränga sig o höra av sig! Man är faktiskt två om en sån sak!




Nu släppte de ja har behövt få ur mig en längre tid... Känns skönt.. Men de kommer säkert mera en annan dag!