Det är nu längesedan jag skrev, men det har sina förklaringar.
Jag ångrade lite att jag gått ut med min depression i bloggen, dels för att folk som inte ens snackar med mig i valiga fall har fått nåt att snacka om nu och dels för att nu har jag nästan inga vänner alls.

Mått lite kasst igen, sover dåligt på nätterna, vaknar flera gånger.
Känner mig trött och orkeslös.
Men det ska gå bra, det kommer vända !

fake it untill you make it


Jag saknar i perioder livet innan detta men samtidigt är det barnen som gör det värt att leva, värt att stiga upp på morgonen.
Men innan detta livet hade jag vänner, eller var det riktiga vänner??

Jag har aldrig haft många vänner eller bekanta men ändå aldrig känt mig ensam.
Nu känner jag mig som mest ensam trots att jag har två super underbara och fina barn och en fin sambo jag delar mitt liv med..

Sen jag flyttade ifrån Hammnhög-08 har vän efter vän tappats..
Efter Jesper var det ytterligare någon som försvann och nu efter Maija har jag ingen kvar mer än en eller två stycken...

Jätte jätte tråkigt..

Saknar dom, vissa mer än andra...


Men varför är det så himla vårt att hitta vänner i denna ålder?
Inte direkt så att man bara frågar om man kan leka som man gjorde när man var liten..

Ska det verkligen behöva vara såhär?
Jag skulle verkligen vilja ha det så som så många andra verkar ha det, ett stort umgänge, många vänner som salmas och har trevligt ihop osv osv.. semestrar , äter, festar med mera ihopa...



Jag har sedan den dagen jag först blev mobbad i skolan önskat/ bett tyst för mig själv att mina brödrar ALDRIG skulle behöva uppleva detta helvete som jag gjort, att de alltid skulle ha vänner och vara nåt så när populära och aldrig behöva vara mobbade.

Det verkar som om de dagliga bönerna har slagit in, de har vänner som de umgås med och verkar ha roligt, sen om det är riktiga vänner som de kan dela det allra personligaste med vet jag ej och kommer jag nog aldrig få veta heller men så länge de är lyckliga är jag lycklig !


Nej nu blev det ett klagoinlägg...

Får nog ta och rycka upp mig...

Kan bara inte hjälpa att jag saknar, saknar saknar saknar !

DET GÖR ONT !